Denna söndagseftermiddag spenderades till att gå och träna, och jag valde att gå på ett afropass i min ensamhet. Det var ett bra pass med en extremt bra ledare och det var avkopplande/skön att bara släppa taget om alla tankar om plugget och Uppsala, och bara dansa och känna sig allmänt ful och se ut som att man har rökt på i några timmar.

Well well...Det jag ska komma till är att efter passet så gick jag fram till henne och tackade henne för en bra träning med bra musik och till min förvåning svarade ledaren Susanne:

Susanne: Tack, du var jätteduktig på att dansa och du kom verkligen in i rollen i afrodans! Har du gått på många afropass?
Hanna: Ehm.. tack eller vad man ska säga. Jag går inte varje vecka, men jag har väl hängt med några gånger med kompisar.
Susanne: Okej, men har du funderat på att bli instruktör?
Hanna: (Gulp)...ehm...nej jag vet inte...kanske, jag gillar att träna och dansa i varje fall.
Susanne: Haha, okej... men du var jätteduktig i varje fall!
Hanna: Tack så mycket, vi ses kanske nästa vecka!

Tanken direkt efter: Damn, I'm pretty proud of myself right now!
Tankar nu: Det där förgyllde min dag.
Dagens ros: går till Susanne för att du stärkte min självkänsla ett snepp uppåt!